Reglerna har mjukats upp.  Från högsta ort.

Är det omöjligt att tro det otroliga även när det är sant?
Historien visar hur omöjligt det är för oss att tro det
"otroliga".  Vi stämmer av med våra vänner, och när ingen tycker
som "galningen", ja, då avfärdar vi honom.

I den självbiografiska klassikern "Natten", en av de mest lästa
böckerna om Förintelsen, berättar Nobelpristagaren Elie Wiesel
om hur han som 14-årig judisk pojke bodde den lilla Ungerska
staden Sighet under andra världskriget.  Rykten cirkulerade
medan nazisterna närmade sig, men få trodde att deras lilla
värld skulle kollapsa.  Alla utländska judar utvisades.  Bland
dem Wiesels religiösa läromästare, Moshe Beadle.

Månader gick.  Moshe kom tillbaka.  Han berättade en skrämmande
historia.  Bussarna med de utvisade hade i Polen blivit
överlämnade till Gestapo.  Judarna tvingades ut för att gräva
djupa gropar.  Alla, män, kvinnor och barn hade blivit avrättade
med maskingevär och nedknuffade.  Man roade sig med prickskytte
på bebisar som kastades upp i luften.  Moshe var sårad och
antogs vara död.  Det tog honom månader att ta sig tillbaka för
att varna sina vänner.

Under långa dagar och nätter gick Moshe från hem till hem och
berättade om Malka, den unga flickan för vilken det hade tagit
tre dagar att dö, och om Tobias, skräddaren, som hade bönat om
att få bli dödad före sina söner.  Människorna vägrade inte bara
att tro på Moshe utan också att lyssna på honom.  Detta var i
slutet av 1942.  Det fanns ännu tid att fly.  Det kom ännu fler
rykten, men ingen kopplade samman dessa rykten med Moshes
historia.  Tyskarna kom, började ta bort judarnas rättigheter.
Inte förrän de såg sina släktingar ledas in i gaskamrarna i
Auschwitz eller när de själva steg in där, förstod de.  Trots
alla tecken.  Varför kunde de inte se det uppenbara? Därför att
det var alltför otroligt för att man skulle kunna tro på det.
Bara "galningar" talade om det.  Det var därför.

Ett annat exempel är Milton Mayers "They Thought They Were Free:
The Germans 1933-1945" (de trodde de var fria...), där han
beskriver den gradvisa förlusten av frihet och säger att leva i
denna process är att absolut inte kunna lägga märke till den om
man inte har en långt större medvetenhet än de flesta någonsin
har behövt träna upp.  VI VÄRJER OSS mot att ändra vår
världsbild.  Ändå, ibland är det nödvändigt, för vår egen
överlevnad.  Jag förstår så väl varför Moshe grät.  Det är
psykologiskt oerhört svårt att tro på det som "ingen annan tror
på".  Det är viktigare att "tro som andra" än att det man tror
är sant.

Denna text behandlar den uppmjukning av vad som ses som etiskt
försvarbart som sker på båda sidor av Atlanten, samt i någon mån
vilka motkrafter som finns.  Söndagen den 19 december 2004 kunde
vi i Kaliber, i P1, lyssna om systematisk tortyr och dödande av
fångar, utfört av det stora landet i väster.  Lyssna på ljudfil
http://uscrisis.lege.net/doc/sr1_kaliber_20041219_1305.rm
och läs mer på
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=1316&artikel=522450
Något som jag särskilt kommer ihåg från inslaget är att
``Reglerna har mjukats upp.  Från högsta ort.''

Ändå finns det så mycket fina människor i det stora landet.  Där
finns massor av intellektuella som ofta är långt mer extrema i
sin "vill hela mänskligheten väl" än vad många svenskar tycks
vara.  Det finns faktiskt massor av positiva motkrafter.  Det
fanns det förstås även i Tyskland i slutet av 30- och början av
40-talet.  Tills de hade undanröjts.  Det vi har i dag, som vi
inte hade då, är ett facit.  Vi kan jämföra med historien.  Men
vad vi tyvärr har i dag är att man tror att vi bara "ropar varg"
en gång till.  Det är kanske inte allom givet att se att denna
gång är det likheterna i mekanismerna vi pekar ut, inte någon
slags jämförelse av grad av ondska.

Dessa mekanismer är snarlika även i vårt eget land.  Vi tycks
vara väldigt aningslösa här, kanske till och med mer aningslösa
än i själva det stora landet varifrån dessa mekanismer nu utgår.
Vi har inte varit uppmärksamma på "the writing on the wall", som
trots allt många intellektuella har varit i USA.  Vi har i
allmänhet inte läst de analytiker som i åratal har sett detta
komma.  Och vi följer aningslöst "Patron Persson", för att inte
stöta oss med Bush, Blair & Berlusconi.

Smygfascismen kunde inte visas tydligare än när två borgerliga
partiledare inte såg något som helst anmärkningsvärt med att
tala klarspråk på radio om att vi i Sverige måste ge vika för de
stora grabbarnas säkerhetstjänster och acceptera tortyr, etc.
Vi skulle göra om Baltutlämningen utan att blinka.  Vi lever med
någon slags värderelativism hos våra makthavare.  Om det är OK
med Washington, ja, då är tortyr OK då.  Reglerna för vad som är
etiskt försvarbart mjukas upp och flyttas "fram" överallt.
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt och folkpartiets Lars Lejonborg
gav onsdagen den 22 december 2004 i radions P1, Studio Ett,
strax efter 17:30 indirekt sitt stöd till tortyr, i samband med
diskussionerna kring de två tortyr-utvisade Egyptierna.  Jag har
ordagrant transkriberat och kommenterat det sagda på denna länk:
http://members.chello.se/humanistgruppen/Extra%20laenkar
/erlingsson_tortyr.htm

Vi får veta att Svenska folket ska ställa in sig på att såväl
utländsk säkerhetstjänst kan operera på plats i Sverige som att
det kan komma att ske avvisningar till länder som ANVÄNDER ANNAT
ÄN ALLMÄN DOMSTOL för att pröva skuldfrågan.  Lars Lejonborg sa
strax därefter att "Jag vill försvara Fredrik Reinfeldt".  Som
just hade avslutat med orden ``.. eh .. Och ibland kan det vara
bra att vara rak över det, snarare än det vi har upplevt, tycker
jag, för att försöka .. eh .. komma undan diskussion i den här
frågan.''  Det var ju bra att han är rak.  Så att vi äntligen
kan få en diskussion i den här frågan!  D.v.s. smyg-fascismen
och de långsamt flyttade gränserna för vad vi accepterar som
etiskt försvarbart.  Det är dags för alla goda krafter att gå
samman, i dessa "yttersta tider".

Själv har jag drygt 15 år av egen personlig erfarenhet av en av
de fundamentalistiska höger-kyrkorna från USA.  Fram till den
15 mars 2004 var jag nämligen en helt aktiv medlem av Jesu
Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga dvs Mormonkyrkan.  Och hade
så varit sedan mitt omvändelsedop den 31 augusti 1988.  Hur kom
det sig då att jag vaknade upp, och började ifrågasätta och så
småningom grundligt undersöka min religion?  Från att på 1800-
talet ha haft sina politiska sympatier till vänster så uppvisar
denna kyrka speciellt från senare delen av 1900-talet betydligt
större lojalitet och sympatier åt höger.  I dag aktar man sig
noga för att stöta sig med storföretagen och med den allt
mäktigare kristna högern.  Man vill hålla sig väl med makten.
Detta görs inte tydligt för medlemmar, som ges uppfattningen att
"kyrkan inte tar ställning i politik".  Tidigare trodde jag att
mormonerna skulle rädda världen.  Men i dag ser jag att de
snarare är en del av problemet.  Inte, som jag felaktigt trodde,
en del av lösningen.  Det var när jag insåg detta, som jag
började undersöka mormonismen på nytt.  Och när jag lyfte på
locket stank det.

Det stinker
  a) när man ser intellektuella medlemmar som farliga medlemmar,
  b) när man ser sanningen som farlig,
  c) när man genom avtal censurerar alla som i dag får tillgång
    till mormonernas historiska arkiv.
  d) när man utesluter medlemmar för att de skriver sanningen.

Mormonkyrkans historia är en enda stor stinkande byk.
Enskilda medlemmars andliga lidanden och oförrätter spelar inte
någon roll.  Det finns i Mormonkyrkan ingen möjlighet att få
rätt mot en ledare som missbrukar sin ställning mot en troende
medlem.  En sådan måste vörda ledarna som Guds ställföreträdare
på jorden.  Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga hindrar
andlig och personlig utveckling genom sin hållning att medlemmar
aldrig ska tvivla, ifrågasätta eller tänka själva.  Såvida de
inte tänker "rätt", för då får de givetvis tänka själva.  ;)

Men för omvärlden så är detta inte så viktigt.  Det politiskt
viktiga med Mormonkyrkan är att den kontrollerar en stor del av
rösterna i den amerikanska västern.  Och är en viktig del av
den kristna högern, även om den inte egentligen ses som kristen
av de andra.  Vilket förresten är en mycket viktig aspekt att ta
med i eventuella "härska genom att söndra" strategier.

Som idealisk politisk styrelseform ser man i Mormonkyrkan
teokrati - alltså inte demokrati - utan envälde under Kristus.
Därför växer inställningen att demonstrationer, yttrandefrihet
och fredsarbete är något löjligt och skadligt.  Kyrkans ledare,
president och "Profet", är republikan.  D.v.s., han har sina
sympatier åt höger.  Han stödde t.ex. Irak-kriget.  Och den nu
avlidne något lägre ledare som i media uppfattades vara kritisk
till ett då förestående krig blev motsagd genom press-release,
att det inte alls var så han hade menat.

Men detta skifte från vänster till höger är bara ytligt sett en
motsägelse.  Därför att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga
alltid har eftersträvat politisk makt.  Joseph Smith, grundaren,
ville t.ex. bli kung över hela jorden.  Man går alltså efter
makten, söker världslig makt.  På 1800-talet var "högern" mot
det som då sågs som helt grundläggande för Jesu Kristi Kyrka,
såsom bl.a. månggifte.  Då stod också Jesu Kristi Kyrka för
anti-fattigdom.  I början av 1900-talet ändrade man strategi.
Bl.a. avskaffades månggiftet.  I dag står samma kyrka för
motstånd mot lika rättigheter för alla och motstånd mot
homosexuella äktenskap och annan intolerans.  Och för
plutokrati, maktförskjutning till storföretagen.  Man vill ha en
del av makt-kakan som den kristna högern skär, verkar det.

Och vad är det för makt-kaka som den kristna högern skär då, kan
man fråga sig?  Den så kallade evangeliska kristendomen i f.f.a.
USA har sedan ungefär 1967 ingått i en ohelig allians med
Sionisterna.  För Sionisterna så handlar detta enbart om makt --
att ha 200 000 "Kristna" predikanter i USA som predikar stöd för
staten Israel i alla väder och oavsett vilka brott mot mänsklig-
heten som begås, det är bara alldeles för bra för att tacka nej
till.  Så de flesta intellektuella judar i USA sålde sina
vänster-sympatiserande och liberala själar, och gick i
partnerskap med de så kallat evangeliskt kristna.  Men, vad är
lockelsen för de senare, kan man fråga?  Teologiskt så är det
"Rapture"; att tas upp till Gud; och Harmageddon.  Det måste bli
  -- så resonerar de -- ett Harmageddon med kärnvapen och så
vidare i Israel, och vi måste alla arbeta för att uppnå detta
höga mål, så att de rättfärdiga kan "tas upp", och resten av oss
få vad vi förtjänar -- inklusive judarna.

Politiskt, så handlar det om RÅ MAKT.  Tillsammans med
Sionisterna SÅ HAR DE evangeliskt kristna i dag MAKTEN.  Vilken
kick, för dem som står vid rodret!  Vilken makt-kick!  De
kontrollerar den mäktigaste nationen på jorden!  De kontrollerar
den mäktigaste kärnvapenarsenalen någonsin!  Och den mäktigaste
armén, flottan, flygvapnet, etc..  Vad bryr de sig om
soldaterna?  Inte ett dugg.  De förväntas bara göra vad de är
tillsagda!  De är inte viktiga.  Målen -- makt och "Rapture" --
helgar vilka medel som helst.  Inklusive tortyr, mord, o.s.v..

Sammanslagningen av följande fyra institutioner anser jag är det
som sannolikt kommer att ge upphov till den "perfect storm" som
vi tycks ha framför oss, ett förestående storkrig mellan
"kristendom" och Islam.  Ett religionskrig, alltså.

Regeringar
  a) slås samman med det militär-industriella komplexet
  b) slås samman med storfinans utom demokratisk kontroll
  c) slås samman med fundamentalistisk religion

Angående den konflikt detta måste innebära för mina egna gamla
vänner bland Mormonerna så kan jag konstatera att för Mormoner
som regelbundet besöker templet så minns de, om de tänker efter:
Vem det var som lovade att ta jordens skatter, och med guld och
silver köpa arméer och flottor, falska präster som förtrycker,
och tyranner som förstör, och att regera i blod och skräck på
denna jord.  Jo, Lucifer.  Och de kommer då också ihåg att
Elohim (Gud Fadern) med stort eftertryck sade:  "Gå bort!"

För den som är en aktiv och tempelbesökande Sista Dagars Helig i
dag måste det kännas splittrat att å ena sidan tro att det är
Lucifer själv som regerar i blod och skräck på denna jord, och
att å andra sidan Profeten ger sitt stöd till de "evangeliskt"
höger-kristna som fört angriparen George W. Bush till makten.
För att hantera en sådan motsägelse måste man helt upphöra med
att bry sig om sin omvärld och endast fokusera sin egen navel
och sin egen personliga rättfärdighet.  Det finns ett sätt till,
som väldigt många tillämpar, och det gäller säkert inte bara
Mormoner.  Nämligen att säga och tänka att "detta är för
komplicerat för lilla mig att förstå", "Det finns experter och
kunniga personer i regeringarna som tar hand om dessa svåra
frågor."  Dvs, man hänskjuter ansvaret bort från sig själv, för
att det blir för rörigt i skallen, med motsättningen mellan det
man ser och det man tror.  Ungefär som Moshes vänner, ovan.

Men det finns inte bara höger-kristna utan också en massa "tjäna
främlingen och de lidande-kristna" i det stora landet.  De är
visserligen ofta icke-politiska, men om de bara vaknar så är de
en mycket stark kraft med stark tro bakom det de i så fall gör.
Och så finns det, som nämnt, en massa intellektuella också.
Motkrafterna väcks ju av den extremism som fundamentalisterna
uppvisar.

Ett av problemen är politisk hemvist.  Som många säger, det
finns ju bara två olika höger-partier att välja på.  Jag känner
själv en amerikan med vänstersympatier som röstade höger år 2000
för att inte en misstänkt höger-Sionist, Senator Joseph Lieber-
man, som är ortodox jude, skulle bli vicepresident.  Lieberman
var ju "running mate" till Al Gore för demokraterna, och min vän
oroade sig för utvecklingen i mellanöstern mellan Israel och
Palestina och ville hellre ha Collin Powell som ordförande över
the Joint Chiefs of Staff.  Det var ju Powell som lyckats förmå
Israel att INTE hämnas på Irak när Irak sköt Scud-missiler på
Tel Aviv i Israel.  Dessutom talar Powell jiddisch.  År 2004
röstade samme man givetvis på John Kerry, för då gällde det ju
Irak-fiaskot.  Kanske inte alla amerikaner är lika kalkylerande
i sitt röstbeteende, men det är ett problem att det inte finns
en fungerande demokrati där man har reella alternativ.

Ändå, när man läser vad Noam Chomsky och andra som är ute och
träffar människor säger, så förstår man att det finns MASSOR av
tänkande amerikaner.  Jag tror att andelen tänkande amerikaner
skam till sägandes är långt större än andelen tänkande svenskar.
De har ju också fina traditioner av att ha skapat FN och andra
människorättsorganisationer.  Det finns mycket och goda krafter.
Faktum är att själva det republikanska (höger-) partiet riskerar
att brytas sönder av inre motsättningar mellan fundamentalister-
na och mer jordnära högermänniskor.  Fundamentalisternas övertag
är att de ännu är bättre organiserade, men det är bara en tids-
fråga, såvida fundamentalisterna inte skickar alla andra till
koncentrationsläger....

Leif Erlingsson, Tullinge, Sverige
Onsdagen den 29 december 2004